Klockan är halv nio och Fotografen sitter fortfarande klistrad framför datorn och skriver utvärdering. Jag anar att vi inte kommer se röken av några kartor. Själv är jag klar med allt – jag ska somna framför en film och så får han skriva ut sina kartor när han vill. Bara dom är klara klockan 5 imorgon bitti.

Jäsiken vad trött jag är! Trött och förstoppad, kommer bli svårt imorgon!

…ser ju inte så där hejdundrande bra ut. Allt från tio minus till tio plus, strålande solsken, hällande ösregn eller snöstorm. Kommer bli tufft. Ser vi fram emot.

Jag har minst 8kg att gå ner i veckan!

Vi är klara att åka. Det enda som är kvar att göra är att dricka så många liter vatten jag kan idag – fylla på reserverna liksom. Väskorna är packade. Ompackade alltså. När jag var klar igår hade vi 15 plus 18 kilo i väskorna. Fotografen ville absolut packa om. Det var JÄTTEVIKTIGT att han fick bära sin sovsäck själv.

Nu har han 21 kg i sin väska så jag håller min stora käft. Jag har 15 ännu eftersom jag vart tvungen att lägga till en hel del som vi glömt.

15kg väska alltså, fattar ni? Jag har redan så ont i ryggen att jag knappt kan röra mig, så jag vet inte hur det här ska gå!

Vi har ätit oss igenom kylskåpet under dagen och Fotografen har tillbringat ca sex timmar framför datorn med att förbereda ett utvecklingssamtal på jobbet. Alltså har JAG städat. Igen. Men skitsamma. Det är rent. Nu väntar jag på att han ska bli klar så att jag kan få sätta på TVn och kolla på mitt favoritprogram. Jag har redan missat första halvan.

Imorgon klockan halv sju bär det iväg – först buss som är framme vid halv ett, sen har vi fyra timmars dagsljus att vandra 20km (med 15 kg på ryggen alltså) innan första dagsetappen är avklarad. Vi har ett snitt på 20km om dagen under en vecka att ta oss fram, med uppåt 700meters höjdskillnad. Första dagen kommer bli värst – så lång tid i bussen, för att sedan veckla ut hela kroppen och bära en skittung väska med samma snitthastighet som man normalt har när man promenerar på platt mark utan packning. Nåja. Som vanligt kommer vi sätta upp tältet för tidigt och komma efter i planerna.

Kartorna ska skrivas ut så snart Fotografen velat färdigt med sin utvärdering. Ser vi fram emot!

Tillbaka lördag den 13e, seeeent på kvällen. Om ingen snor bilen förstås, den måste vi parkera vid tågstationen, vilket inte precis är idealt!

Jag packar våra väskor. 110 liter har vi till förfogande. Och – surprise surprise, bara sovsäckarna tar upp halva den platsen. Jag är minst sagt sur. Mina planer på en tung och en lätt väska har också gått i stöpet, vi får helt enkelt inte ner grejorna. Lämna maten sa Fotografen. Men jag har ju inte ens försökt få i den i väskan än!!

Snuvig är jag också.

Det är verkligen ingen bra dag idag.

Den här artikeln är skrämmande, då den visar hur stark egoismen är i Sverige. Att vänta i veckor, månader, för att begrava en nära anhörig, för att ”man inte hinner” innan. Fyfasen. Lägg till det en politik som hindrar snabb begravning.

I Frankrike är det dagar som gäller, inte veckor, inte månader, och ALLT läggs åt sidan för en begravning. DET visar respekt för människan som avlidit.

När jag var på begravning för en tid sedan, hade personen avlidit fem dagar innan – lång tid att vänta på begravning här. Kyrkan var FULLSMOCKAD. En tisdag eftermiddag. Flera hundra personer som ställt in viktiga möten, tagit ledigt från jobbet och valt att visa respekt och ta avsked.

Den dag jag kolar av vill jag minsann inte tillbringa veckor på ett bårhus. Kremera mig samma dag, bär upp mig på en alptopp och sprid mig för vinden, gärna när det åskar och blixtrar riktigt ordentligt, för åska älskar jag. Alternativt kan ni putta ner krukan med askan i en Marmottegrop.

Strålande solsken och klarblå himmel har förvandlats till rena skitvädret. Ibland känns det som Irland!

Jag har stängt av all värme inomhus för att vänja kroppen vid låga temperaturer inför måndagen. Packningen lämnar jag åt Fotografen. Jag orkar bara inte.

…att jag tänker avslöja om vi vann eller inte igår?

Man kan ju undra hur många äldre människor det bor runt om i landet, som inte har tillgång till vare sig vänliga grannar eller barn som kan komma och hjälpa till när det behövs. Oavsett vems ansvar.

Medmänsklighet kallas det.

Sen tycker jag så klart att det är ”fantastiskt” att allt vi behöver göra nuförtiden, för att få kommun etc att reagera, är att ringa tidningarna. För ingen gör ett skit om man inte har allas ögon på sig. Heja världen.

Fotografen deklarerade att han vart vaken sen klockan fyra för att han är ”irriterad”. På vem eller vad lyckades jag inte så svar på, men jag fick ingen frukost så jag har mina aningar. Själv är jag fortfarande sur på honom för igår – jag ringde för att kolla om jag skulle hämta honom, var och när, och han fräste att han minsann var upptagen med att jobba. En kvart efter att han slutat alltså.

Surkarten missade tåget imorse för att – yes det är så klart mitt fel – jag inte skötte markservicen och slet honom ifrån datorn för att skicka in honom i duschen, plocka fram maten åt honom, ställa fram skor och packa väskan. Ni vet, sånt som en normal vuxen man såklart inte klarar av själv. Nej, istället la jag mig lugnt på soffan och väntade på att det skulle bli dags att köra honom, och på att han skulle upplysa mig om att det är dags.  Klar att åka. Så vad gör mannen? Sätter sig lugnt vid datorn igen, för att invänta mitt vanliga morgonvrål att om han vill hinna till jobbet får han fasimej pallra sig utanför dörren.

Sen gjorde jag misstaget att i förbifarten påväg ut, påpeka att hans väska är sönder. Varpå mannen tvärstannar, och ägnar TRE HELA MINUTER åt att inspektera väskan. Istället för att ta med den till bilen och kolla in den där.

Alltså missade vi tåget med en minut. Alltså fick jag köra honom till jobbet. Igen.

Vänlig som jag är stannade jag vid ett bageri så att han kunde köpa sitt efterlängtade bröd. I hopp om att få en Brioche att mumsa på. Icke då. Mig tänkte han inte på, så när han kom tillbaka till bilen upplyste jag honom om att jag skulle vilja ha en. Då köper jag det, sa han, och satte sig tillrätta i bilen. Fem minuter stod vi på parkeringen, innan jag insåg att det nog inte var idag, just när vi stod parkerade utanför ett bageri, som han tänkte passa på att köpa en brioche till mig.

Så jag körde – enligt hans instruktioner den ”vanliga vägen till jobbet”, varpå han – efter att jag svängt åt det vanliga hållet i rondellen – surt förklarar att han hade tänkt att vi kunde stanna vid ett ANNAT bageri och ta en kaffe och en brioche. Och att jag just missat den möjligheten eftersom jag inte svängt åt ”rätt håll” i rondellen.Vilken osis att jag inte är tankeläsare.

En kvart till ägnade vi åt att leta efter ännu ett bageri öppet – no luck – medan väginstruktioner och planer helt sköttes via TANKAR istället för ord, vilket innebar en hel del ”felkörningar” eftersom jag tydligen inte kan gissa vad han tänker, eller se åt vilket håll han pekar när jag kör och tittar på vägen.

Sen erbjöd han mig en euro till en brioche och upplyste mig om att han tänkte ta en kaffe på jobbet istället.

Jag tog motorvägen hem och har på en kvart tryckt i mig alla dom bullar vi hade köpt för att ha med oss till bergen. Jag ska tänka extra mycket på det idag, så kanske telepatin äntligen funkar, och han fattar att han borde stanna till på vägen hem från jobbet för att handla nya.

Dagens kommunikationssvårighetsnivå: 200%

Dessutom klämde jag en nerv i axeln igår kväll när Fotografen och jag i vanlig ordning brottades om det varma täcket. Fotografen, full av medkänsla idag när jag kört bil i 45 minuter med vänster arm orörlig (alltså en hands körning, vilket inte är så lätt man kan tro), försökt stänga vänster bildörr med höger arm, när jag inte lyckats få på mig vare sig jacka eller väska, utbrast: ”Vadå ont, den är ju vare sig bruten eller ur led”.

Må hända, men jag kan inte greppa med vänster hand och inte lyfta armen mer än några centimeter.

Yes, här har vi vaknat på dåligt humör idag.

Muntra upp mig!!

€100,000,000

Om tio minuter vet vi om vi har vunnit

eller inte. Vi har två lotter. Eller. Fotografen har två lotter som han har gömt för mig. Han har upplyst mig om att om jag inte hittar honom imorgon bitti, så är det för att vi har vunnit och han har beslutat sig för att denna drömsumma inte räcker till två personer.

Det är därför jag håller mina trötta ögonlock uppe. Jag tänker kolla lotterna ikväll…