Skrivet av: Fransyskan | 28 oktober 2014

Det börjar bli kallt

Från kort kjol för en vecka sen, till kortbyxor före helgen… Idag valde jag jeans och ballerina skor och kavaj. Men imorgon blir det absolut stängda skor. Det är inte kallt, 15 grader på morgonen och runt 25 på dagen, men det är rått och fuktigt.

Och temperaturen inne sjönk kraftigt efter att jag vädrat ut grannens droger.

 

Skrivet av: Fransyskan | 28 oktober 2014

Vet ni…

….att jag vaknar minst två gånger varje natt (!) av en dröm att det brinner och lägenheten är fylld av rök. Eller av en dröm där jag sitter i en bar, mycket rökig bar.  Det brukar sammanfalla precis med grannens större antal nattliga rökrundor under mitt luftintag.

Inatt är det tyngre droger som gäller.

 

Skrivet av: Fransyskan | 28 oktober 2014

Last chance

Grannen har just rökt sitt sista hasch (det är visst inte cannabis som jag trodde) under min balkong. Jag har just varit nere och upplyst frun i huset om att det är förbannat olagligt att röka droger och att jag nu tänker anmäla idioten.

Imorgon blir det polisstationen för min del.

3750 euro i böter och fängelse kan han få.

Då kanske jag kan få sova lugnt några nätter i veckan i varje fall.

Skrivet av: Fransyskan | 27 oktober 2014

Paradiset på jorden

P1200318

Det blir inte vackrare än så här. Stora och små sjöar mitt uppe i bergen, med 3000 meters alptoppar i bakgrunden. Den här platsen upptäckte jag förra sommaren och fick chansen att återuppleva igår med en stor men oerhört rolig grupp människor. Jag kom hem lycklig. Det blir inte vackrare än så här.

Skrivet av: Fransyskan | 25 oktober 2014

Låt kroppen reagera…

…brukar min ryggknäckare säga till mig när han brutit upp varenda kota i kroppen. Vet ni? Mina nya fitnessklasser verkar ha ungefär samma resultat på kroppen. Jag har sträckt ut musklerna i ben och rygg till längder jag inte visste var möjligt. Och kroppen reagerar. Herrejävlar vad kroppen reagerar. Faktum är att jag ser framför mig hur njurar och andra organ tumlar runt därinne med all ny plats. För det är ungefär så det känns. Ont alltså. Inte träningsvärk längre, utan ont i alla organ på vänster sida i kroppen.

Men det ska jag få ordning på imorgon då en riktigt tuff vandring kommer få musklerna i kroppen att dra ihop sig igen:-)

Skrivet av: Fransyskan | 24 oktober 2014

Så här efter min 3e olycka….

…anser jag mig ha en Master in How To Deal With French Administration. Ändå fick jag, så här 15 månader efter den senaste kraschen, en överraskning. Försäkringskassan har just upplyst mig om att det är dags att börja håva in pengar från personen som orsakade olyckan, och har krävt mig på en hel rad med papper och intyg. Och då slog det mig varför min dossier inte har stängts än. Arbetsplatsolyckor, eller som i mitt fall, resa till och från arbetet, betalas nämligen till 100% av staten. Jag ligger inte ute med ett endaste öre och tur är väl det. Såna här brukar stängas snabbt av försäkringskassan, för det är som sagt dyrt. Men idag insåg jag som sagt, att det är inte staten som kommer betala det här – utan den unga tjej som körde på mig. Eller hennes försäkringsbolag kanske.

Jag bryr mig inte vilket, så länge jag får fortsätta min sjukgymnastik den tid som det krävs för min nacke och rygg att komma i ordning. Två gånger i veckan, 15 månader och jag är långt ifrån läkt.

Skrivet av: Fransyskan | 23 oktober 2014

Man vet att man..

…står inför en nervprövande halvtimme, när man slagit sig ner i fåtöljen hos frisören och som svar på hennes fråga på hur mycket hon ska klippa, måttar upp 4-5 centimeter hår och säger ”så här mycket”.

”En centimeter alltså”, svarar hon.

En? Det var fyra, kanske fem. Långt ifrån en. Först trodde jag att hon drev med mig men hon var gravallvarlig och stod fast vid det. Ville tom ropa in alla kollegor för att bekräfta att det var EN centimeter, men jag stoppade henne.

Tyckte att vi kunde komma överens om att hon skulle klippa den längden jag just måttat upp. En centimeter alltså upprepade hon. Jag föreslog att hon kan kalla det vad hon vill, bara hon klipper den längden jag just visat. Två fingrar alltså sa hon. Två av mina kanske, men tre av hennes. Jag nickade bara. Så hon klippte runt en stund sen visade hon stolt upp tre slingor. Så här långt klipper jag,, det var vad du ville va? I handen hade hon lite hår som var en centimeter, en bit som var två och en som var tre. Hurra.

Här har jag gått i tio år och trott att det är jag som inte kan kommunicera på franska. Och så visar det sig att det helt enkelt är frisören som är en idiot!

Skrivet av: Fransyskan | 22 oktober 2014

Saker jag har gjort idag

Stått utanför grannens ytterdörr, som av en händelse, och högt och ljudligt diskuterat det faktum att droginnehav och användande av droger i detta land ger 3750 euro i böter och ett par år bakom galler. Och att jag efter ännu en natt då jag inte fått sova för att vissa fyllt min lägenhet med ångorna ifrån sina droger, så är jag mer än beredd att höra efter hur intresserade polisen är!

Hoppas grannen var hemma.

Skrivet av: Fransyskan | 21 oktober 2014

Ni undrar väl hur det går?

Igår skrev jag in mig på gymmet och körde en timme på lunchen. Idag körde jag en timme till. Dessutom har jag redan nya vänner:-) Yes, that’s me. Att det inte är riktigt vad jag hade föreställt mig skiter jag fullständigt i! 12:30 står jag redo i salen och kör vad som erbjuds. Det är långt från pilates som jag trivs så bra med. Jag är expert på max 8 av vad vi än gör, att andas vid rätt tillfälle. De här kurserna är inte alls samma grej. Här får man flåsa som i slutarbetet på en förlossning om man ska hinna andas. Dessutom gör vi inte 8 utan typ 80. Och vet ni? Jag får kramp redan vid 40. Kramp. Jag. Ha.

Men så tittar jag på alla andra som har ett par år på nacken är redan. Dom böjer sig lugnt framåt och lägger handflatorna (!) i golvet, benen raka. Eh! Jag som var så stolt över att kunna få fingertopparna i golvet. Ge mig två veckor. Mina handflator ska också nå golvet.

Skrivet av: Fransyskan | 20 oktober 2014

Det här med att visa hänsyn

Min rumskompis på jobbet ska flytta ut, från delad till egen byrå. Jag längtar. Vi kommer väldigt bra överens, skrattar mycket ihop, men allteftersom veckorna gått så har jag insett att det inte går att jobba i samma rum som honom.

Han dyker alltid upp på oerhört gott humör, hejar glatt och låter munnen gå. Detta oavsett om jag vänder mig mot honom och möter hans blick – eller helt ignorerar hans existens eftersom jag, hör och häpna, faktiskt jobbar och råkar var koncentrerad på något. Händer det sistnämnda tar han det oerhört personligt och tjatar öronen ur mig tills jag helt enkelt lyfter blicken, tappar bort det jag jobbade med – och surt får börja om från början. Ofta hinner jag inte långt innan hans telefon ringer och mannen lyfter luren och så följer 3 minuter av hallååå jag hör dig inte halllåååå innan han vrålar sig vidare igenom sitt samtal. Tre månader på samma kontor och killen har fortfarande inte fattat att mobilen inte har täckning utan att man måste gå ut. Skulle jag råka avbryta hans samtal genom att be honom sänka rösten så att åtminstone någon i andra änden av byggnaden slipper höra hela samtalet, eller genom att, gud förbjude, göra mig en kopp kaffe medan jag väntar på att åter kunna jobba, då blir han skitsur.

Han klagar på att andra för väsen men är helt omedveten om de oljud han själv för. Han hörs och han syns, hela tiden. Pratar han inte i telefon så pratar han med sig själv eller gör allt för att få min uppmärksamhet.

”Åh jag är sen nu måste jag gå” är hans favoritfras och jag andas ut, börjar öppna alla grejor jag behöver koncentrera mig på och tja, en och en halv timme senare är han fortfarande där. Sen har han såklart missat sitt möte och jag får dras med honom tills nästa inbokade möte som han helst missar.

Han skulle flyttat ut i lördags. I morse när jag kom var halva rummet fortfarande belamrat med hans skit. Jodå, vi har rätt till 6 kvadrat vardera och han har mer på sina kvadrat än jag har i hela min lägenhet! Jag jobbade lugnt och effektivt och var superkoncentrerad när mannen kom in vid 11h15. Han hejade glatt, jag vinkade som svar, ögonen fixerade på skärmen, på det jag försökte herregud FÖRSÖKTE koncentrera mig på. Magen som drogs ihop sig medan mannen började sin harrang med ord som jag surt stoppade med orden ”Jag jobbar, var tyst är du snäll”. Vilket han inte uppskattade utan fortsatte tjata. I femton minuter försökte jag ignorera honom innan jag lutade mig tillbaka, lät honom prata av sig i 3 minuter och förklarade att jag just förlorat en timmes jobb tack vare att jag tappat tråden jag höll på med.

”Det blir skönt när jag flyttar, då kan jag ha musik jämt, högt” sa han som svar. Vadå, det har han väl nu med tänkte jag och svarade att ”och så kan jag jobba!”

I varje fall. Efter att han gnällt för att jag hade temperaturen för lågt (det var 28 grader) och jag sänkt så gick han ut genom dörren 11H30 med orden ”vi kommer och flyttar resten om en halvtimme”. Sen såg jag honom inte igen förrän 16H30 då han kom och sa att ”vi ska flytta nu”. Jag lyfte inte ens blicken.

Imorgon tänker jag ta med min dator upp på hans nya kontor och jobba där. Jag tvivlar på att killen kommer sätta sin fot där, eller flytta färdigt, den närmsta månaden.

Och yes, vi kommer fortfarande superbra överens, till och med mellan högljudda samtal och sura kommentarer så skrattar vi väldigt mycket ihop. Det är en rolig kille. Men han är som en tre åring när det gäller att få tummen ur, att kräva uppmärksamhet och att tro att han står i världens centrum.

Att vi ens klarat tre månader tillsammans beror på att han egentligen inte är på kontoret speciellt ofta.

Jag hoppas att min nästa rumskompis blir en sån där tråkmåns jag hade förr, som alltid höll käften och på sin höjd sa hej när jag kom.

 

Older Posts »

Kategorier