Mannen, klockan 18h: ”Lägg dig och vila, jag gör mat”

Mannen, klockan 20H: fortfarande framför datorn för att lista ut frekvensen som dom flyttat tv kanalen till, så att vi kan kolla på en film ikväll.

Kvinnan klockan 18h till 20H: ligger i soffan och svälter.

Klockan sex imorse ringde Fotografens väckarklocka och han pallrade sig upp med orden ”jag väcker dig när jag gjort frukost”. Som vanligt kom en massa viktiga saker mellan: plocka ur diskmaskinen, läsa mejl, horoskop etc. Kvart i sju väckte han mig med orden ”vi åker om en timme”. Totalstress.

En sur jag fick GÅ flera kilometer till bussen, eftersom Vissa har omöjliggjort användandet av vår bil. Inte glad. När vi kom fram till bussen öppnade sig himlen och det blev skyfall. Jag blev ännu surare eftersom jag hade varit tvungen att ta gympaskorna pga den ofrivilliga promenaden, och dessa suger åt sig vatten som svamp.

Nio var vi framme vid flygplatsen och skulle gå över vägen till busshållsplatsen. Men med hällande regn bestämde vi oss för att vänta inne så länge som möjligt. Bussen skulle gå från storstan 9h20 sa Fotografen. Säker frågade jag. Jajamen. Bussen passerade flygplatsen 9h20. Den hade gått 9h från stan. Vi missade den alltså. Så där står vi på hållplatsen, redan med dyngsura skor, när en bil åker förbi och skvätter ner hela mig med vatten. Skitsur.

Fotografens syster förbarmade sig och körde några mil för att hämta oss. Glömde visst nämna att dom lämnat fönstret öppet i bilen över natten och att det regnat in lite. Tog tio minuter innan jag insåg att jag satt i en pöl med vatten. Jeans, trosor, allt, dyngsurt.

Kommer fram klockan tolv (fyra timmar efter vi åkt hemifrån, för att ta oss  sträcka på 4 mil!).

Hårtork fanns inte, så jag stod med jeansen nerdragna över ett element och försökte torka det värsta, dock utan att lyckas för maten var strax klar.

Nu vet jag att jag inte orkar fira jul med Fotografens familj. Hellre sitter jag själv. Nu vet jag också varför Fotografen alltid börjar alla sina meningar med maxvolym. Sju personer runt bordet, fem som pratade, och jag lovar att det är mindre volym när man står längst fram vid högtalarna på en koncert för 400000 personer. Dessutom: Alla på en gång. Klara färdiga öppna munnen och skrik liksom. Glöm konversation där man är flera som ingår. Fem samtal som tävlade om uppmärksamhet genom att höja rösten till max.

Jag orkade bara inte. Redan trött, i pissvåta kläder, och med en frustration enorm då jag helt enkelt inte förstod ett ord. En i taget, glöm det. Jag tillbringade alltså större delen av eftermiddagen ute i pissregnet, själv, vansinnig och iskall, för att få lite frid i huvudet och en paus från alla miljoner intryck på en gång.

Hemvägen blev dock bättre då jag lyckades lära Fotografens syskonbarn – en liten 12 årig kille stämplad som hyperaktiv – att LYSSNA och sen att lära sig räkna till TUSEN på SVENSKA och detta grejade grabben på ett par minuter. Ett geni. Med 100% uppmärksamhet lyckades jag även smyglära ut en liten teknik för att lära sig, och insåg att han älskar språk. För sen körde vi samma grej på engelska. Jag tvingade föräldrarna att beundra hans kunskaper så han fick stråla en stund.

Och hör och häpna – när alla slutade prata, förlåt skrika ska det stå, i munnen på varandra och började prata en och en och övriga lyssnade, så lugnade den ”hyperaktiva” killen ner sig totalt. Man blir som man umgås.

Döv.

 

 

Jag undviker bloggen en dag och då femdubblas tittarantalet..? Ska jag tolka det som att det är bäst när jag håller tyst…?

Mitt mission att hitta ny ventil lyckades inte – killen ville ge mig två cykelventiler. Hyggligt, men det var mer en skruvliknande grej jag behöver. Försök med dom här insisterade mekanikern. Jag må vara blond, men jag är definitivt inte dum!

I varje fall gick jag hem till en kompis för att prata av mig och blev ganska snabbt utsedd till barnvakt så dom kunde ge sig ut och shoppa. Så jag har tillbringat ett par timmar med en prinsessa som håller på att träna på att stå upp (och dra i hår) och vi har haft så mysigt så. Dessutom fick jag skjuts hem. DET gillas.

Är det alltså varmt nog att sitta på balkongen, njuta av solen, med en bok och en tallrik mat i knät. Underbart. Trots att det blåser ordentligt!

(Balkongen är för övrigt det enda stället där jag kan njuta just nu – efter ett mycket kort ryck av energi har jag röjt ut ALLT ur skåp och hyllor, vilket ligger i drivor överallt, bara för att inse att jag inte alls orkar ta itu med något städande och sorterande idag. Roligare kan man ha!)

En timme med ändan i vädret och huvudet nertryckt i motorn, armarna intrasslade i diverse kladdiga sladdar, slangar, rör, muttrar… Jag har dammat motorn till bilen. Jag tänkte att OM plastskruven finns kvar där nånstans, så borde den åka i marken eller hur? Det gjorde den inte. Men motorn är ren.

Och grannarna skrattar.

Jag hade kunnat få skjuts ner till närmaste verkstad, men det var liksom inte läge att hoppa in i grannens bil med olja upp till armhålorna och svarta fläckar i ansiktet. Jag överlåter skiten åt Fotografen. Det var ju trots allt hans klantighet som försatte oss i den här situationen.

Jag kom på att det finns en affär med bildetaljer några kilometer härifrån. Jag skulle faktiskt kunna promenera dit och kolla.

”Hej, jag skulle vilja ha en liten grej att skruva i hålet där vattnet från motorn rinner ut när man pressar ur luften pga att det är ett hål i nån sak som gör att motorn kokar istället för att kyla. Har ni någon?”

Tror inte det nej.

Vissa saker får Fotografen roa sig med alldeles själv.

Det finns inte ord för hur arg jag är just nu. Fotografen envisades med att vattna motorn imorse, och lyckades med det enda mekanikern sa att vi måste se till att INTE göra: tappa ventilen. Vi hittar den inte igen. Har just ägnat en timme åt att kravla runt i en sketen motor för att hitta en svart liten skruv, i plast dessutom, som inte står att finna någonstans.

Tack vare detta lilla klantande (”jag måste ha handskar förstår du väl, annars blir jag smutsig”) så kan vi nu inte rulla bilen en meter. Faktum är att han fick putta runt den på parkeringen så vi kunde kolla att skruven inte hamnat under bilen. Vilket säkert gjorde gott för hans rygg. Nu är han påväg till jobbet på rollers. Han kommer bli rejält försenad. Och jag är SKITSUR. För jag kan inte köra min bil och han vägrar gå till skroten på lunchen och kolla om dom har en ny (han jobbar precis bredvid!) för att han ”bara har en timmes lunch”. Jag påpekade att den timmen hinner han mycket väl gå och kolla om dom har en.

Det som gör mig mest förbannad är att jag hade miljoner saker planerade idag, en lång lista med saker att handla, och ett humör som är helt shoppinginriktat.

Arg? Icke då. Jag är vansinnig.

Om ni ursäktar mig ska jag gå och skruva ihop högtalarna och gömma undan allt tekniskt och mekaniskt från Mr Tummen Mitt i Handen. Sen ska jag ut och putta runt bilen så att motorn hamnar i solljuset så jag kanske kan gräva fram skruven.

I fortsättningen sköter han städ och disk och matlagning och lämnar karlgörat till mig.

Vi såg 2012 i en fullsatt biosalong igår. I salongen fanns 2 barn som höll på att hosta lungorna ur sig, samt tre män med samma symptom. Underbart!

Igår när Fotografen kom hem uttryckte han sin STORA förvåning över att jag inte förlängt sladdarna till högtalarna. Med mycket sarkasm i rösten. Han känner inte mig. Jag fick verkligen kämpa för att INTE göra det. Franska män har svårt för självständiga kvinnor och Fotografen blir djupt sårad varje gång jag gör uppgifter som normalt en man bör göra. Som att skruva ihop sladdar. Av samma anledning rörde jag inte hans present till sin mamma – en fotoram – för att börja lägga in foton. DET hade han däremot utan sarkasm svårt att förstå. Men jag vet hur han gillar att greja med allt tekniskt och elektriskt, så varför ta ifrån honom nöjet?

I samma ögonblick som han fick syn på min nya stegräknare var det dock kört. Alla uppgifter som jag ägnat en halvtimme åt att programmera (ni vet, grej med två knappar och allt man vill programmera är beroende av exakt hur många sekunder man trycker på varje knapp för att kunna ställa in olika saker) lyckades han deleta på mindre än 3 sekunder när han ”men låt mig kooooooooooooooollllaaa hur den funkar!!!”

Nåja. Jag kan programmera om den idag och sen ska jag gömma den.