Skrivet av: Fransyskan | 24 oktober 2014

Så här efter min 3e olycka….

…anser jag mig ha en Master in How To Deal With French Administration. Ändå fick jag, så här 15 månader efter den senaste kraschen, en överraskning. Försäkringskassan har just upplyst mig om att det är dags att börja håva in pengar från personen som orsakade olyckan, och har krävt mig på en hel rad med papper och intyg. Och då slog det mig varför min dossier inte har stängts än. Arbetsplatsolyckor, eller som i mitt fall, resa till och från arbetet, betalas nämligen till 100% av staten. Jag ligger inte ute med ett endaste öre och tur är väl det. Såna här brukar stängas snabbt av försäkringskassan, för det är som sagt dyrt. Men idag insåg jag som sagt, att det är inte staten som kommer betala det här – utan den unga tjej som körde på mig. Eller hennes försäkringsbolag kanske.

Jag bryr mig inte vilket, så länge jag får fortsätta min sjukgymnastik den tid som det krävs för min nacke och rygg att komma i ordning. Två gånger i veckan, 15 månader och jag är långt ifrån läkt.

Skrivet av: Fransyskan | 23 oktober 2014

Man vet att man..

…står inför en nervprövande halvtimme, när man slagit sig ner i fåtöljen hos frisören och som svar på hennes fråga på hur mycket hon ska klippa, måttar upp 4-5 centimeter hår och säger ”så här mycket”.

”En centimeter alltså”, svarar hon.

En? Det var fyra, kanske fem. Långt ifrån en. Först trodde jag att hon drev med mig men hon var gravallvarlig och stod fast vid det. Ville tom ropa in alla kollegor för att bekräfta att det var EN centimeter, men jag stoppade henne.

Tyckte att vi kunde komma överens om att hon skulle klippa den längden jag just måttat upp. En centimeter alltså upprepade hon. Jag föreslog att hon kan kalla det vad hon vill, bara hon klipper den längden jag just visat. Två fingrar alltså sa hon. Två av mina kanske, men tre av hennes. Jag nickade bara. Så hon klippte runt en stund sen visade hon stolt upp tre slingor. Så här långt klipper jag,, det var vad du ville va? I handen hade hon lite hår som var en centimeter, en bit som var två och en som var tre. Hurra.

Här har jag gått i tio år och trott att det är jag som inte kan kommunicera på franska. Och så visar det sig att det helt enkelt är frisören som är en idiot!

Skrivet av: Fransyskan | 22 oktober 2014

Saker jag har gjort idag

Stått utanför grannens ytterdörr, som av en händelse, och högt och ljudligt diskuterat det faktum att droginnehav och användande av droger i detta land ger 3750 euro i böter och ett par år bakom galler. Och att jag efter ännu en natt då jag inte fått sova för att vissa fyllt min lägenhet med ångorna ifrån sina droger, så är jag mer än beredd att höra efter hur intresserade polisen är!

Hoppas grannen var hemma.

Skrivet av: Fransyskan | 21 oktober 2014

Ni undrar väl hur det går?

Igår skrev jag in mig på gymmet och körde en timme på lunchen. Idag körde jag en timme till. Dessutom har jag redan nya vänner:-) Yes, that’s me. Att det inte är riktigt vad jag hade föreställt mig skiter jag fullständigt i! 12:30 står jag redo i salen och kör vad som erbjuds. Det är långt från pilates som jag trivs så bra med. Jag är expert på max 8 av vad vi än gör, att andas vid rätt tillfälle. De här kurserna är inte alls samma grej. Här får man flåsa som i slutarbetet på en förlossning om man ska hinna andas. Dessutom gör vi inte 8 utan typ 80. Och vet ni? Jag får kramp redan vid 40. Kramp. Jag. Ha.

Men så tittar jag på alla andra som har ett par år på nacken är redan. Dom böjer sig lugnt framåt och lägger handflatorna (!) i golvet, benen raka. Eh! Jag som var så stolt över att kunna få fingertopparna i golvet. Ge mig två veckor. Mina handflator ska också nå golvet.

Skrivet av: Fransyskan | 20 oktober 2014

Det här med att visa hänsyn

Min rumskompis på jobbet ska flytta ut, från delad till egen byrå. Jag längtar. Vi kommer väldigt bra överens, skrattar mycket ihop, men allteftersom veckorna gått så har jag insett att det inte går att jobba i samma rum som honom.

Han dyker alltid upp på oerhört gott humör, hejar glatt och låter munnen gå. Detta oavsett om jag vänder mig mot honom och möter hans blick – eller helt ignorerar hans existens eftersom jag, hör och häpna, faktiskt jobbar och råkar var koncentrerad på något. Händer det sistnämnda tar han det oerhört personligt och tjatar öronen ur mig tills jag helt enkelt lyfter blicken, tappar bort det jag jobbade med – och surt får börja om från början. Ofta hinner jag inte långt innan hans telefon ringer och mannen lyfter luren och så följer 3 minuter av hallååå jag hör dig inte halllåååå innan han vrålar sig vidare igenom sitt samtal. Tre månader på samma kontor och killen har fortfarande inte fattat att mobilen inte har täckning utan att man måste gå ut. Skulle jag råka avbryta hans samtal genom att be honom sänka rösten så att åtminstone någon i andra änden av byggnaden slipper höra hela samtalet, eller genom att, gud förbjude, göra mig en kopp kaffe medan jag väntar på att åter kunna jobba, då blir han skitsur.

Han klagar på att andra för väsen men är helt omedveten om de oljud han själv för. Han hörs och han syns, hela tiden. Pratar han inte i telefon så pratar han med sig själv eller gör allt för att få min uppmärksamhet.

”Åh jag är sen nu måste jag gå” är hans favoritfras och jag andas ut, börjar öppna alla grejor jag behöver koncentrera mig på och tja, en och en halv timme senare är han fortfarande där. Sen har han såklart missat sitt möte och jag får dras med honom tills nästa inbokade möte som han helst missar.

Han skulle flyttat ut i lördags. I morse när jag kom var halva rummet fortfarande belamrat med hans skit. Jodå, vi har rätt till 6 kvadrat vardera och han har mer på sina kvadrat än jag har i hela min lägenhet! Jag jobbade lugnt och effektivt och var superkoncentrerad när mannen kom in vid 11h15. Han hejade glatt, jag vinkade som svar, ögonen fixerade på skärmen, på det jag försökte herregud FÖRSÖKTE koncentrera mig på. Magen som drogs ihop sig medan mannen började sin harrang med ord som jag surt stoppade med orden ”Jag jobbar, var tyst är du snäll”. Vilket han inte uppskattade utan fortsatte tjata. I femton minuter försökte jag ignorera honom innan jag lutade mig tillbaka, lät honom prata av sig i 3 minuter och förklarade att jag just förlorat en timmes jobb tack vare att jag tappat tråden jag höll på med.

”Det blir skönt när jag flyttar, då kan jag ha musik jämt, högt” sa han som svar. Vadå, det har han väl nu med tänkte jag och svarade att ”och så kan jag jobba!”

I varje fall. Efter att han gnällt för att jag hade temperaturen för lågt (det var 28 grader) och jag sänkt så gick han ut genom dörren 11H30 med orden ”vi kommer och flyttar resten om en halvtimme”. Sen såg jag honom inte igen förrän 16H30 då han kom och sa att ”vi ska flytta nu”. Jag lyfte inte ens blicken.

Imorgon tänker jag ta med min dator upp på hans nya kontor och jobba där. Jag tvivlar på att killen kommer sätta sin fot där, eller flytta färdigt, den närmsta månaden.

Och yes, vi kommer fortfarande superbra överens, till och med mellan högljudda samtal och sura kommentarer så skrattar vi väldigt mycket ihop. Det är en rolig kille. Men han är som en tre åring när det gäller att få tummen ur, att kräva uppmärksamhet och att tro att han står i världens centrum.

Att vi ens klarat tre månader tillsammans beror på att han egentligen inte är på kontoret speciellt ofta.

Jag hoppas att min nästa rumskompis blir en sån där tråkmåns jag hade förr, som alltid höll käften och på sin höjd sa hej när jag kom.

 

Skrivet av: Fransyskan | 19 oktober 2014

Energin är på topp

Klockan fem imorse öppnade jag mina blå, klockan sex var jag ute genom dörren, klockan 7 träffade jag en massa folk och bytte bil, klockan 8h30 prick började vi vandra.

14 km och 1400 meters klättring. Brant alltså, förbaskat brant. Jag har sett bra många mer sjöar än jag har fingrar, stått och njutit med brallorna uppkavlade till knäna i en av dom. Vi har bestigit inte bara ett utan två berg och inte fan gav vi oss förrän vi var på allra högsta toppen. Jag har andats temperaturer från 5 till 25 grader, skrattat mycket och upptäckt att jag inte blev trött i vare sig ben eller cardio en enda gång. Jag flög fram, på lätta lätta ben. Annat än den där känslan av att bära 35 kg extra på höfterna, som har hindrat mig från att vandra i tre månader. Mina ben var lätta.

Vi var tillbaka vid bilarna klockan 18 och det innebar en si så där 8 timmars aktiv vandring.

Jag klev in genom ytterdörren 20H45.

Med mig idag hade jag två smörgåsar. Inget mer. Heja mig.

Jag såg hösten idag. Det var höst i bergen. Höst i luften, det luktade blöta, ruttnande blad, underbart. Fanns massa blåbär, något lingonliknande som inte var lingon men som jag ändå satte tänderna i för att visa att dom röda bären var vita på insidan. Giftiga förklarade botanisten när jag var klar:-)

Höst – finns det något vackrare ord?

Skrivet av: Fransyskan | 18 oktober 2014

Vissa straffar gud med detsamma

Det var svårt att hålla tillbaka skrattet när jag kom hem ifrån stranden idag. Slog mig ner på balkongen och fastnade med ögonen på soffkuddarna som grannen under (hatobjektet/cannabismannen) lagt på tork mot ett träd (nu i skuggan, han är inte känd för att ta in saker i tid, dom kommer ligga där minst en vecka) mitt ute på den stora fina gräsmattan där man inte får leka (i Sverige hade dom smällt upp en lekplats mitt på en sån fin gräsmatta).

I varje fall. Ut kommer Garfield, katten som bor lite längre bort. Han satte av i full fart mot soffkuddarna, markerade sitt revir och smög sedan vidare för att ta död på duvorna. Fem minuter gick. Sedan kom en miljon småfåglar flygande över området, varv efter varv och dom släppte lite bomber som, jajamen, hamnade mitt i prick.

Hhaha. Kattpink och fågelskit. Det kan han slå ner sin magra häck på ikväll när han fyller min lägenhet med cannabisångor!

Skrivet av: Fransyskan | 17 oktober 2014

Vägarnas idioter

Sitter och tittar på en dokumentär om polisens arbete på motorvägen några kilometer från där jag bor. Dom intervjuar en kille, 23 år, som tycker att livet är som roligast när man kan köra i 200km/h på småvägar inne i stan.

Journalisten: Blir du aldrig rädd?

Killen: Jovisst sjutton, en gång såg inte en mamma med flera barn att jag kom, och jag fick tvärnita för att inte köra på henne.

Sedan, hör och häpna, fortsätter killen: och det var ju den dagen jag skulle sälja bilen, fatta, tänk om jag hade kraschat den precis innan.

Ja tänk, för en mamma med flera barn behöver man ju inte oroa sig för?

Skrivet av: Fransyskan | 17 oktober 2014

18 års fest!

Det ska bli fest här på lördag! Grannen i byggnaden bredvid fyller 18 år och när jag kom hem idag satt en lapp på dörren som fick mig att brista ut i gapskratt:

Hej jag heter Gordon och bor i byggnaden bredvid. Jag fyller 18 år på lördag och det ska jag fira! Jag har bjudit in väldigt mycket folk och vi har tänkt föra väldigt mycket väsen till klockan 1 ungefär. Om ni inte står ut med oljudet så kan ni komma och hämta öronproppar! Innan ni klagar, ber jag er minnas hur det är att vara 18 år, man fyller bara en gång!

Jag skrattar fortfarande. För det första har Gordon fyllt 18 år många gånger, Alternativt hette killen som firade 18 år i samma lägenhet för några månader sedan något annat på G. I så fall är han inte kvar. Killen i somras skrev så här:

Hej jag heter G-någonting och fyller år på lördag. Jag tänkte ha fest för att fira det och har bjudit in ett tjugotal personer. Vi kommer förstås göra allt för att inte störa er, men skulle ni tycka att volymen är för hög kan ni ringa mig på det här numret…

Vilken av ovanstående versioner känns bäst?

Jag har filat på ett svar, som jag tänker sätta upp under Gordons lapp.

Hej Gordon! Grattis på födelsedagen! Självklart minns vi hur det var att fylla 18 år! Vill minnas att jag fortfarande bodde hemma och fick fira min födelsedag i en bar där vi inte störde grannarna. 18 år var också åldern då man kunde vara uppe dygnet runt och ändå vara pigg jämt. Njut av dom kommande sju åren, för efter 25 går det raskt utför och varje timme förlorad sömn under en natt känns i en vecka minst. Självklart kommer alla 200 personer i dom totalt 75 lägenheterna i området inte säga ett pip om du för oväsen halva natten. Vi förväntar oss däremot att du lovar hemleverans på dom där öronpropparna, för man kan väl anta att du kommer ha musiken så högt att du inte hör om någon ringer på dörren – med tanke på att du anser att vi i byggnaden bredvid kommer behöva proppar för att klara natten? Glöm inte spara ett par till dig själv grabben, vid 18 orkar man vara ute hela natten, men du är yngst i området och gamlingarna kliver ur sängen redan vid fyra för att börja sin dag. På söndag har vi lovat att hjälpa grannen ovanför dig att lägga om klinkergolvet i vardagsrummet. Vi räknar med att börja i soluppgången, eftersom vi ändå tydligen är vakna, och hålla på framåt 19 snåret på kvällen, med en paus för lunch. Om du tycker det är för mycket oljud, så ber vid dig tänka på hur tråkigt du själv kommer ha det när du är gammal och sömnlös. Vi sparar öronpropparna, om du behöver ett par.

Skrivet av: Fransyskan | 16 oktober 2014

Jag kan stolt meddela…

…att jag har skrivit in mig på ett gym. Jag hittade ett supererbjudande när jag surfade runt för att se om jag kunde få något gym att ge mig ett tre månaders abonnemang för max 50 euro i månaden. Dream on. Det kostar det dubbla i den här delen av världen.

Tills jag snubblade över ett erbjudande som går ut om inte mindre än 6 timmar. Så jag spontanbokade ett ÅRs abonnemang för – håll i er nu – 129 euro. Det blir 10 euro i månaden det. Så OM Jag nu bara går dit i tre månader, som faktiskt var det jag tänkt, så gör det inget. Det är ändå löjligt billigt. Det är bra mycket billigare än mina pilateskurser.

Dessutom – bredvid jobbet och endast med kurser på lunchen och efter jobbet. Inget på fredag lördag söndag (då jag som ni vet finns att nås i bergen).

Perfekt alltså.

Vill ni se före och efter bilder på mina muskler?

Som en liten bonus på det kommer siffrorna på vågen rasa drastiskt fram tills slutet på månaden när jag får råd att köpa mat igen:-)

Older Posts »

Kategorier