Jag älskar fransk sjukvård. Det finns inget bättre. Min sjukförsäkring må kosta en hel del varje månad, men gudarna ska veta att jag kostar försäkringsbolaget mer än jag bidrar med, i varje fall periodvis.
Nu är en sån period. Att flytta i racerfart och bära tungt när man har förstörda nackkotor är inget vidare och det lider jag av ännu, så här fyra veckor senare. Det har blivit så många besök hos ryggknäckaren att hans sekreterare skojade och frågade om jag ville ha ett lojal kundkort.
Mannen tycker synd om mig, har jag förstått, och jag har fått titta förbi flera gånger för råd, mindre knäckningar och remisser, utan att han tagit betalt ens. Sånt uppskattas, för min försäkring täcker inte hans besök.
Igår åkte jag dit akut, efter att förtvivlat ha ringt för att få en tid. Och hans ringde upp och bokade akut tid hos en ögonläkare till mig med en gång (visste ni att om man har ont i nacken så påverkas synen, och om man ser dåligt får man ont i nacken…?) eftersom jag har svår migrän sen ett par dagar och ett öga som inte alls hänger med längre.
“Du ser dubbelt” konstaterade läkaren.
Det gör jag icke. Jag ser inte alls på ena ögat. Min hjärna har stängt av vänster öga, för att det är lättare att stänga av synen på ett öga än att jobba som en galning för att hålla båda ögonen i samma riktning.
Nu väntar jag på att ögonknäckaren (…) ska höra av sig med en tid till mig, så att jag kan träna upp ögats muskler igen.
Sen bär det tillbaka till osteopaten (“titta förbi när du vill, så får du gå före”) för att se om han behövs för att fixa tillbaka öga, nackkotor och alla andra krämpor som hör åldern till.
Roligt värre. Inte.
Men det är oerhört otäckt att sitta och läsa och sen plötsligt inte förstå vad man läst. Alls. För att hjärnan bara stänger av synen. Allt hoppar. Hur många gånger man än läser samma text.
I helgen blir det ögonvila. Inte en text ska jag läsa, inte en meter ska jag köra.
Jag börjar bli gammal?
Senaste kommentarer