Skrivet av: Fransyskan | 16 juni 2017

Ännu en människa att skrapa upp från tågrälsen

Två dygn, två självmord. Att hoppa framför tåg är en populär metod här och jag skulle inte vilja vara lokförare i den här regionen.

Skrivet av: Fransyskan | 16 juni 2017

Saker jag har lärt mig på Franska Rivieran

Det tar i genomsnitt två timmar att skrapa upp resterna av en människa som blivit påkörd av ett tåg. Jag hade helst levt vidare utan den vetskapen, men nu bor jag i en region där någon hoppar framför tåget varannan vecka..

Skrivet av: Fransyskan | 15 juni 2017

Den franska vs den svenska sommaren

Såg just några bilder från ett regnigt men grönt sommar Sverige och blev nästan gråtfärdig. I Sverige är sommaren levande.

På franska Rivieran är sommaren död. Det är torkans tid. Det är strävan efter att hålla växter och gräsmattan någorlunda vid liv. Glöm allt som är grönt. Sommaren är den gula tiden, gula torkade blad, gult gräs. Det är tiden man kapar ner så mycket som möjligt vid rötterna för att undvika bränder när vindarna blåser över det döda landskapet.

Nej hörrni, franska Rivieran må ha ett hav med härlig färg, men vacker är då rakt inte sommaren här.

Skrivet av: Fransyskan | 20 maj 2017

Före och efter

Före den 14 juli 2016 var jag mest irriterad när jag hörde smällar. Fyrverkerier bränner dom av till förbannelse i denna region, sommaren igenom, dagligen.

Men.

Jag trodde dom hade förbjudit det nu? Jag trodde alla fyrverkerier var inställda av respekt för alla människor som förlorade livet i den attack som drabbade oss förra sommaren.

Så när jag hör smällar, upprepade, och dom inte låter som fyrverkerier… när jag hör människor skrika och det på avstånd inte går att avgöra om det är av glädje eller rädsla…?

Man reagerar inte längre på samma sätt som innan den 14 juli förra året.

Jag visar med automatik upp väskor när jag ser en vakt, hur liten min lilla handväska än är. Jag reagerar inte längre när jag ser tungt beväpnad militär på gatorna.

Men jag mår fysiskt dåligt när jag hör smällar som jag inte vet varifrån dom kommer.

Skrivet av: Fransyskan | 04 maj 2017

Det är kul att ha tid

Jag har blivit en jobbig(are) kund. Med lite mer tid tillgodo har jag nämligen upptäckt att jag har personliga rådgivare på tex banken och andra ställen där jag är kund.

Och så låter jag inte längre saker glida förbi, speciellt inte saker jag faktiskt betalar för.

Det är dyrt att ha ett bankkonto i Frankrike. Jag betalar runt 12 euro i månaden för mitt konto. I det ingår ett sms med saldo en gång i veckan. Ni hör – jag betalar för att få ett sms i veckan, sms som är gratis hos alla operatörer i detta land. Sms som nu inte har kommit som dom brukar.

Jag har tid. Så jag har klagat. Och fått pengarna tillbaka.

Tyvärr finns det inte mer pengar på kontot ändå:-)

Skrivet av: Fransyskan | 18 april 2017

Äldre man, idiot, eller bara helt galen?

Först på flyget var en mycket äldre herre. Han stannade vid rad 10, mitt i gången. Tog av sig kavajen, vikte den långsamt, hängde den över stolsryggen. Tog sedan sin ryggsäck som han lämnat på stolen och började rota i den. Allt medan han stod kvar i gången och 150 andra passagerare ville gå på.

Föreslog mycket vänligt att han kanske kunde ta ett steg åt sidan och släppa förbi mig, och alla andra. Ni vet, i samma vänliga ton och med samma ord som flygvärdinnorna.

Han blev skitsur, förklarade att han minsann skulle lyfta upp sin väska också. Jag och 150 passagerare väntade alltså lite till. Nej, jag erbjöd mig inte att hjälpa gubbfan med väskan, som blockerade gången.

Till sist fick han upp väskan, och kunde sätta sig. Jag gick förbi, hittade min plats längst bak och glömde det hela.

Några minuter senare kommer gubben stapplande – det var en riktig antik en – och skapade allmänt kaos i hela gången då han gick mot strömmen av folk som dom börjat släppa på genom bakdörren.

”Kom du fram fortare va, gjorde du det va? Du är väl förstås lärare också, är du det, va?”

Eh?

Sedan stapplade han tillbaka till sin plats och skapade mer trafikstockning i den trånga gången.

En dam ett par rader framför mig vände sig om, log stort och sa att honom har du lyckats reta upp, vad har du gjort. Förklarade att jag i min enfald vågat be honom ta ett steg åt sidan. Hon skrattade gott. ”Så du sa emot en äldre gubbe haha vet du inte hut kvinna”. Sedan fnissade hon länge.

Planet kom iväg en halvtimme försenat.

Skrivet av: Fransyskan | 10 april 2017

Mina grannar – det jag inte berättar

Nästan varje sen eftermiddag knackar jag på hos min 82 åriga granne (piggare än mig!) för en promenad. Min adopterade mormor! Ibland dricker vi te hos henne istället och ibland apero med hennes man. Jag hjälper dom ofta med datorproblem och dom passar min katt när jag är bortrest.

Min adopterade mormor oroar sig för mig om jag inte tittar förbi och då stutsar hon upp för trappan och ringer på dörren tills jag öppnar.

Idag stannade vi för att leka med grannpojken på vägen. Han är två år och jag har känt honom sen han föddes, vart med på dop och födelsedagar. Vi spelade lite fotboll och småpratade med hans mamma. Både tanten och jag vaktar deras kanin. 

På andra varvet runt området träffade vi en tant från huset bredvid. Vi satte oss och pratade en stund. 

Sedan kom en liten tjej springande. Hon är 9 år och tycker att jag är bäst. ”JAG KLARADE ITALIENSKAKURSEN” ropade hon lyckligt och studsade upp och ner. Strålade som en som och sprang tillbaka till sin mormor.

Grannen snett ovanför kom ut med sin skällande hund och berättade om sin dag.

I trappan upp mötte jag granntjejen och beundrade hennes lille gaphals på två månader. Världens sötaste lille pojk! Pratade länge.

Gick sen och hämtade verktygen jag lånat av en annan granne för att greja lite.

Det här tog två timmar. Två timmar av positiva möten.

Vissa dagar möter man ingen, andra dagar är väldigt sociala. 

Det är klart att dessa positiva möten inte blir lika bra bloggmaterial som historierna om en hemska grannen som bor under mig. Henne ska jag berätta mer om snart.

Skrivet av: Fransyskan | 08 april 2017

Av barn och paddelmannen hör man sanningen

”Du är fet!” upplyste paddelmannen mig för, för några veckor sen. Jag hatade honom för de orden.

”Du har gått ner massor i vikt!” upplyste samma man mig om idag. Älskade honom för de orden.

Skrivet av: Fransyskan | 05 april 2017

En helt vanlig dag på vägarna här

Ute och körde med en kajak på bilen. Ni vet, en kajak sticker ut lite i fram och lite i bak. Man kör lite försiktigare än vanligt, eftersom man har en kajak på bilen. Kajaken syns, den är orange och röd. Ni har fattat va – jag hade en kajak på bilen.

Ändå ligger det pundhuvuden och trycker i häcken på mig hela tiden. På trefiliga vägar väljer dom såklart att ligga bakom mig, INTE köra om, men blinka med helljuset och på alla sätt försöka få mig att förstå att det var helt fel av mig att bara köra enligt gällande hastighetsbestämmelser.

Sen kom jag till 30 vägen, den med 3 höga väggupp på raken. Då fick idioten bakom mig spel. Tutade, blinkade. Det var 30, jag höll 30 och – fy skäms på mig – jag saktade ner för att inte sabba bilen, kajaken, eller mig själv på vägguppet. Fy på mig.

Killen låg så nära mig att han fick BACKA för att kunna köra om när jag tröttnade och helt sonika stannade mitt i vägen.

Stanna mitt i vägen gör jag ofta numera. Ligger någon närmare mig än jag parkerar så stannar jag. Alltid. Och bilen bakom måste backa för att komma förbi. Alltid. Så nära ligger dom här.

En dag ska jag berätta om vad som händer här om man har mage att stanna vid ett rödljus. Eller – gud förbjude – vid ett övergångsställe.

 

 

Skrivet av: Fransyskan | 18 mars 2017

Att träna med ett proffs

Häromdagen avslöjade jag för paddelmannen att jag funderar på att köpa en sprillans ny kajak, så att jag kan njuta av havet jag faktiskt bor bredvid.

Ha! sa han.

Igår ringde jag och frågade om jag fick låna en kajak idag och ta en tur runt öarna själv, för att se om jag uppskattar sporten utan sällskap.

Ha! sa han.

Min taktik för att slippa paddla själv funkade fint. Så imorse drog vi iväg tillsammans i varsin ostabil enmannakajak. Jag hade kollat vädret noga, ingen vind. Missade tyvärr att kolla vågorna, och såna fanns det många av. Till paddelmannens stora glädje.

Har jag nämnt att han är före detta fransk mästare i kajak? Att han var bäst i detta land? Att han har paddlat sen han var 8 år?

Kom nu ropade han, följ mig! och så paddlade han en halv meter från dom vassa klipporna i ett hav där enorma vågor slog över gång på gång.

I think not.

Jag paddlade så långt ifrån jag bara kunde medan han vrålade åt mig, skällde ut mig, och jag ropade tillbaka att jag höööööööööör inte vad han säger. Hade fruktansvärd kramp i vänstra överarmen.

När vi hade bråkat klart förklarade han varför det är lättare att paddla nära klipporna, trots vågorna. Upplyste honom om att sånt kan man berätta innan. Inte medan tjejen har kramp i överarmen efter att ha paddlat sig blå i ansiktet med att försöka komma ikapp proffset.

Sen följde jag efter honom snällt. Testade vågorna. Vågade surfa. Blev översköljd två gånger i hans osänkbara kajak. Det är 14 grader i vattnet by the way.

Efter 8 km frågade han om jag ville köpa hans kajak:-) Om han säljer den la han till. För den är lite för ostabil för nybörjare sa han.  No way?

Frågade varför han förväntar sig att jag ska ha samma nivå som honom. För att du kan, sa han. Hjärnan vill, musklerna not so much förklarade jag. Att någon som får kramp med en gång på stand up paddle (medan jag knappt känner att jag står på brädan) kan tycka att det är så konstigt att jag får kramp när jag sitter i en kajak är obegripligt. Men men. Män.

”Du måste förstå att du kommer bli bäst om du gör som jag säger” förklarade han.

Efter milen sa han att ok vi ses vid samma tid imorgon bitti.

”Men imorgon paddlar vi i samma kajak” la han till ”så att jag får träna lite och du får vila dig!”

Styrde bilen med knäna på vägen hem för jag var så trött i armarna.

 

Older Posts »

Kategorier