Skrivet av: Fransyskan | 30 november 2016

Idag fick jag en man att gråta

Mannen på kundservice på SAS fick sina öron varma idag efter att jag fått besked om att dom ställt in flyget jag bokat månader i förväg och helt sonika bokat om min 4 timmars rutt till en TIO TIMMAR lång resa. Och det kallar dom likvärdigt!

Det finns inte ord för hur arg jag är och argare blev jag när han upplyste mig om att men jag kan ju åka en annan dag (eh, jag jobbar?), eller ta flyget klockan 6 på morgonen (men utan att erbjuda mig vare sig hotell eller en taxi som hämtar upp mig 3 på morgonen) i stället för fyra på eftermiddagen. Att man kan ha bokat sin tid minutiöst och med eftertanke bryr sig inte SAS om. Det är andra gången på en månad dom bokar om samma jävla flyg.

Nu har jag läst hela deras general conditions.

Imorgon ska någon annan få sina öron varma på SAS för jag vet exakt vilka krav jag kan ställa.

 

 

Skrivet av: Fransyskan | 28 november 2016

Här gör man djupa avtryck

Ibland är det nästan skrämmande hur länge folk jag bara träffat en gång minns mig. Var och hämtade upp nya glas till mina glasögon idag. Killen log strålande mot mig när jag kom in.

”Dig minns jag! Vi träffades i en annan butik i en annan stad för två år sedan. Jag kommer ihåg vad vi pratade om..” och det gjorde han. I detalj!

Det här händer mig typ jämt.

 

Skrivet av: Fransyskan | 25 november 2016

Bland oss grannplågare och djurplågare

Alltså jag har hittat grejen… Efter att ha lyssnat på grannens hund i typ 8 timmar per dag och misslyckats med alla försök att få tyst på hunden så har jag nu hittat en sak som faktiskt funkar.

I samma sekund som hunden börjar skälla klickar jag mig in på youtube och sätter på 1 timmes nonstop hundvissla. Som ingen utom hunden kan höra, vilket innebär att dagen icke är förstörd för mig.

Det räcker att ha på den en minut. Sen stänger jag av. Hunden är knäpptyst. Och när han börjar skälla igen så börjar vi om här, två minuter hundvissla.

Efter tredje gången har han vart tyst.

Halleluja.

Varsågod för tipset.

 

(Och till alla er som föreslår att grannen ska uppfostra sin hund istället och hjälpa den av med rädslan att blablabla vara ensam – i totally agree. Jag har väntat i fem år på det. It’s not happening.)

Skrivet av: Fransyskan | 24 november 2016

Mina adoptiv morföräldrar

Jodå, jag har adopterat min egen mormor och morfar i Frankrike. Dom bor i samma trappa som mig och det är ett par som jag litar på och kan räkna med och älskar att tillbringa tid med. Dom är över 80 år och i absolut strålande form. Dom är underbara.

När jag är bortrest passar dom katten och när jag är sjuk så knackar dom på dörren och kollar om jag lever.

Flera gånger i veckan knackar jag på hos dom och hämtar min favorittant för en promenad, en skvallerpromenad. För prata kan vi.

Denna veckan har jag tillbringat timmar hos dom med att fixa deras dator (som lever sitt eget liv), äta choklad, bli kramad och talad om hur fantastisk jag är, vilka kvaliteter jag har.

Jag är en del av familjen lika mycket som dom blivit en del av min. Underbara underbara människor.

Idag ringde larmet från hissen och som vanligt var jag den enda som brydde mig. Fast i källarvåningen satt just granntanten. Hon hade lyckats trycka på knappen och fått veta att dom skulle komma ”om någon timme”. Eh? Hämtade maken, hämtade en pall till maken, sen satt vi där i källaren och muntrade upp tanten. Medan jag ringde hisstillverkaren och upplyste dom om att i hissen satt en svag gammal dam på 80 år så det vore fint om dom kunde rappa på lite. Mimade en ursäkt till maken för att jag kallade hans fru för en svag gamling.

10 minuter senare kom reparatören och ut skuttade (!) kruttanten. Hon slängde upp höger ben över axeln sen vänster höger igen. Strålade som en sol, studsade upp och ner medan hon glatt berättade:

”Jag ägnade tiden åt att göra mitt gymnastikprogram”

Sen skuttade hon glatt uppför trappan, strålande glad.

Nästa gång jag ringer och talar om att det sitter en gamling i hissen lär inte reparatören komma så snabbt. Vilket jag påpekade för damen. Hon kunde ju sett lite svag ut i varje fall…

Skrivet av: Fransyskan | 18 november 2016

Mina rynkor är borta…

…upplyste mig grannen om idag. ”Du ser tio år yngre ut, avslappnad – kolla inte en rynka är kvar!”

Det var en komplimang, och jag tog den som en.

Jag är fri. Jag kan öppna vilka dörrar jag vill, springa åt det håll jag känner för. Stressen börjar släppa, kroppen börjar reagera. De första veckorna sov jag 12 timmar per natt, sedan följde några veckor då jag sov max tre timmar per natt. Nu sover jag gott igen, antagligen för att kroppen har feber och hjärnan är utmattad.

Men jag är avslappnad.

Och rynkorna har försvunnit.

Skrivet av: Fransyskan | 04 november 2016

Jag simmar!

Jag simmar i full fart. Vilar mig ibland, trampar vatten och ser mig omkring, eller flyter en stund på ytan för att hämta andan.

Båten har avlägsnat sig men det gör inte så mycket.

Det är slagsida på den, och den kommer sjunka.

Jag hade tur som trillade av i tid.

 

Skrivet av: Fransyskan | 01 november 2016

Jag bara går

Det är nog mer än fem veckor sen jag satt ner. Utan att ha ont. Jag har mest stått. Hängt. Allt utom att sitta.

Och sedan världen slogs i bitar för några veckor sedan, så har jag gått. Bara promenerat varv efter varv efter varv runt huset där jag bor. Någon mil om dagen, fördelat på 45 minuters turer. Runt runt runt. 

Katten går inte med längre, så som hon brukade. För hon vet att dessa turer aldrig tar slut längre.

Men musklerna i låren har kommit tillbaka!

Och att gå ute i den kyliga kvällsluften med mamma i örat är det enda som lugnar denna stressade själ nu.

Om två veckor ska jag opereras men idag slog det mig vad läkaren sa. Två operationer istället för allt på en gång. Två gånger ont i veckor, två gånger beroende av värktabletter och två gånger för ont för att sova. I think not. Imorgon ska jag ringa och avbeställa. Min kropp klarar inte att ha ont längre. Det är dags att låta den läka och återhämta sig.

Skrivet av: Fransyskan | 29 oktober 2016

Som det ska vara

Barn leker i trädgården. Det stojas och skriks och skrattas. Vadå tänker ni, barn brukar väl leka ute? Kanske det, men inte i detta land där barn skjutsas iväg i bilar till asfalterade lekplatser bakom två meter höga stängsel.

Fem år har jag bott här och jag kan räkna tillfällena jag sett barn leka i trädgården på en hand.

Men nu stojar ett gäng vilda barn här ute och hela jag slappnar av till ljudet. Det är så här det ska vara. Barn ska leka ute. Själva, utan föräldrar som stirrar i sina mobiler på en parkbänk bredvid. Ute i parken, utan stängsel och bilar. 

Fattas bara lite skog så skulle det verkligen vara som det ska.

Skrivet av: Fransyskan | 16 oktober 2016

Att köa i Frankrike

är som att köra bil. Säkerhetsavstånd eller personligt utrymme existerar icke. Råkar man lämna 50 cm till personen framför så står där en kärring och knör direkt. Skulle gärna visa ett foto av dom 4 cm som skiljer varje fot i kön här, medan folk hostar varandra i nacken. Underbart. 

Är man inte sjuk innan man går till apoteket blir man det här.

De finns bara ett apotek öppet i stan på söndagar förklarade kärringen medan hon tryckte sig mot min rygg och hostade. Behöver man smitta ner varandra för det? Apoteket är stort men här står 20 personer på 4 kvadratmeter.

Skrivet av: Fransyskan | 14 oktober 2016

Så kom hösten

Inatt sjönk temperaturen inne en grad. Under dagen sjönk den en grad till. Nu sniffar den på 20 graders strecket. Och kommer väl i vanlig ordning rasa till 15 grader här snart. Brrrr

Older Posts »

Kategorier