Det har gått ett år sedan den olycksdrabbade vandringen vi gjorde i bergen. Ett år. Det sista mamma sa till mig innan vi gav oss iväg var ”Du är försiktig, för jag vill ha hem dig nästa helg”. Och jag lovade. Dom orden ringde i öronen på mig medan vi kämpade mot vädrets vakter, mot kompisen vars krafter bara rann ur honom, jag hörde orden medan killen satt fastklamrad vid ett stenblock, paralyserad av rädsla, när han nästan halkade ner, när vi båda tog en del risker för att kunna sätta oss i säkerhet. När vi väntade på helikoptern som tillsist kom till vår räddning och hjälpte oss ur en situation vi inte klarade upp.
Ett år.
Mitt Liv Som Fransyska 
Lämna en kommentar