Skrivet av: Fransyskan | 20 juli 2016

När man vaknar till kaos

Jag lever. Jag var inte ens i närheten när ondskan slog till i Nice, utan befann mig många timmars bilresa bort, högt upp i bergen. Jag visste inte ens vad som hände förrän jag vaknade morgonen därpå, slog på telefonen och upptäckte sms efter sms, oroliga inlägg på FB, en hel rad meddelanden på WhatsApp. Alla med samma ord:

Lever du?
Är alla dina vänner ok?

Alla utom mina syskon hade hört av sig.

nice

Kan ni förstå paniken när man inser vad som har hänt och man vare sig har TV, Internet eller en telefon som fungerar om man inte går ut och springer ett par kilometer ifrån huset där man befinner sig, högt upp i bergen? Vet ni hur det känns att gå igenom alla sms med förfrågningar om man är ok, och inse att det fattas flera – att det finns vänner man inte hört av. Att ringa, och få en telefonsvarare. Att fortsätta ringa, i flera dygn, och fortfarande få en telefonsvarare? Att inte veta?

Mina vänner var där. Väldigt många av mina vänner var där. Dom sprang för sina liv. Andra sprang för att alla sprang och ingen visste varför. Dom satt gömda i källare hela natten tills polisen sa att det var säkert att gå ut igen. Det var kaos, det var panik.

Jag har fortfarande inte sett nyheternas reportage om det som hände. Har valt att inte se dessa bilder som visar hur folk springer för sitt liv bara två mil från där jag bor. Råkade se EN bild när jag läste en nyhetsartikel och det räcker. Bilden av en övertäckt kropp som ligger på mage, där benen från knän till fötter stack rakt upp. Antagligen knäckta och omöjliga att lägga platt. Den bilden fick mig att sluta läsa nyheterna.

Det jag vet har mina vänner som var där berättat. Grannen som ringde fyllde i vad hon sett på nyheterna.

Jag tillbringade dagen själv i bergen, vandrade i ett område där det fanns 0 täckning på mobilen. Hoppades, bad att dessa vänner som inte svarat faktiskt skulle ha hört av sig när jag kom tillbaka. Det var en tung dag och tårarna rann hela tiden. På mig, på alla jag mötte.

Tillbringade två timmar i bilen efter vandringen, satt på en parkering i närmaste storstad, för det var det enda stället telefonen fungerade hyfsat. Det var på fredagen. Ringde en vän som bor mitt i smeten och fick veta att flera av hans vänner var väldigt allvarligt skadade.

Först på söndagen fick jag veta att de vänner jag oroat mig för mest levde. Först natten till tisdag hörde den siste personen av sig.

Jag väntar fortfarande med ångest på att få se den kompletta listan med namn på omkomna.

För det här hände hos mig. Två mil hemifrån. I landet där jag bott i 12 år och i stan där jag känner mer folk än i hela Sverige.

Det finns inte ord för att beskriva hur dåligt jag mår av det som inträffat.

Annonser

Responses

  1. Jag kan relatera. Bomben i Bryssels tunnelbana var precis i det område där jag jobbat och fortfarande har många vänner som jobbar. Det finns inga ord som räcker till för att uttrycka fasan och skräcken. Jag känner inte till mer av ditt liv än det du skriver på bloggen men jag blev också sorgsen av att läsa att dina syskon inte hade hört av sig.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: