…man kan äta precis det man vill till middag!

Nackdelen är att ingen annan lagar mat till en när man är trött eller inte har tid att laga mat.

Dagens frukost: diverse gryn blandade i kefir, muslin var slut.

Dagens lunch: en paket rivna morötter (färdigrivna).

Dagens middag: 200g milka mjölkchoklad. För att jag förtjänade det efter denna dag.

Dessert: Vin, ganska mycket, och färdigtärnad ost.

Som ni förstår har ingen orkat handla.

Min lilla snurf. Hon följer mig som en liten skugga vart jag än går och grannarna upphör aldrig att förundras över hur katten kommer galopperande så fort jag ropar (hur långt bort hon än är), för att sätta sig snällt vid mina fötter, titta upp och titta frågande på mig: ”Vad vill du?”

Idag gick jag inte till grannen, min adoptivmormor i Frankrike och kattens barnvakt, nono. Gick in genom altandörren och katten, ja hon följde helt sonika med. Blev väldigt ledsen när jag stängde dörren med henne på utsidan. Satt och grät högt vid altandörren till köket.

När jag sedan flyttade mig till sovrummet, där jag hjälpte min adoptivmorfar att boka tågbiljetter online, så sprang katten runt huset och satte sig vid deras ytterdörr och ropade (jamade högt, högt, högt, och oavbrutet). När jag efter någon timme öppnade för att gå ut kilade hon in. DET brukar hon aldrig göra. Men hon är van vid sin nono, barnvakt, och känner sig trygg med dessa underbara två.

Och grannarna ja… jag fick äntligen chansen att hjälpa till med något dom inte klarar av. Efter alla veckor dom passat min katt, känns det skönt att få hjälpa till lite jag med. Med något som verkligen behövdes och uppskattades. Dessutom fick jag träffa ännu fler av deras familjemedlemmar! Alla vet vem jag är, lika väl som jag känner alla fast vi inte träffats förut.

För jag räknas som en i familjen och det pratas mycket om mig!

Det brinner i krokarna. Inte så lite heller. Största branden sedan 2003 tydligen, och innan den hunnit släckas började det brinna på den f.d. mycket omtalade och smygfilmade soptippen.

Medan myndigheterna gick ut med stora varningar för röken ifrån skogsbranden har dom omtalat den svarta, bolmande röken från soptippen som ”ofarlig”. Sure.

Senare samma kväll startade en brand till, i utkanten av Nice.

Min lägenhet var full med brandrök från den första branden, ett par mil härifrån. Redan det var otäckt. Att vakna till lukten av bränd plast nu på morgonen, känns inte precis bättre.

Men röken är ju ”ofarlig” så länge man inte råkar köra in i bilen framför, för att röken är för tjock. JO jo.

Jag bokade just en enkelresa till Sverige. Enkel. Resa. Hem.

Det känns så förvånande bra att jag inte kommit mig för att boka returbiljetten än. Suger lite på känslan av att jag har bokat en Enkel Resa Till Sverige en stund.

Min resa till Sverige kommer lika hastigt som min flytt till Frankrike. Jag har exakt två dygn på mig att bli klar. Känns bekant det här.

Två dygn, två självmord. Att hoppa framför tåg är en populär metod här och jag skulle inte vilja vara lokförare i den här regionen.

Det tar i genomsnitt två timmar att skrapa upp resterna av en människa som blivit påkörd av ett tåg. Jag hade helst levt vidare utan den vetskapen, men nu bor jag i en region där någon hoppar framför tåget varannan vecka..

Såg just några bilder från ett regnigt men grönt sommar Sverige och blev nästan gråtfärdig. I Sverige är sommaren levande.

På franska Rivieran är sommaren död. Det är torkans tid. Det är strävan efter att hålla växter och gräsmattan någorlunda vid liv. Glöm allt som är grönt. Sommaren är den gula tiden, gula torkade blad, gult gräs. Det är tiden man kapar ner så mycket som möjligt vid rötterna för att undvika bränder när vindarna blåser över det döda landskapet.

Nej hörrni, franska Rivieran må ha ett hav med härlig färg, men vacker är då rakt inte sommaren här.

Före den 14 juli 2016 var jag mest irriterad när jag hörde smällar. Fyrverkerier bränner dom av till förbannelse i denna region, sommaren igenom, dagligen.

Men.

Jag trodde dom hade förbjudit det nu? Jag trodde alla fyrverkerier var inställda av respekt för alla människor som förlorade livet i den attack som drabbade oss förra sommaren.

Så när jag hör smällar, upprepade, och dom inte låter som fyrverkerier… när jag hör människor skrika och det på avstånd inte går att avgöra om det är av glädje eller rädsla…?

Man reagerar inte längre på samma sätt som innan den 14 juli förra året.

Jag visar med automatik upp väskor när jag ser en vakt, hur liten min lilla handväska än är. Jag reagerar inte längre när jag ser tungt beväpnad militär på gatorna.

Men jag mår fysiskt dåligt när jag hör smällar som jag inte vet varifrån dom kommer.

Jag har blivit en jobbig(are) kund. Med lite mer tid tillgodo har jag nämligen upptäckt att jag har personliga rådgivare på tex banken och andra ställen där jag är kund.

Och så låter jag inte längre saker glida förbi, speciellt inte saker jag faktiskt betalar för.

Det är dyrt att ha ett bankkonto i Frankrike. Jag betalar runt 12 euro i månaden för mitt konto. I det ingår ett sms med saldo en gång i veckan. Ni hör – jag betalar för att få ett sms i veckan, sms som är gratis hos alla operatörer i detta land. Sms som nu inte har kommit som dom brukar.

Jag har tid. Så jag har klagat. Och fått pengarna tillbaka.

Tyvärr finns det inte mer pengar på kontot ändå:-)

Först på flyget var en mycket äldre herre. Han stannade vid rad 10, mitt i gången. Tog av sig kavajen, vikte den långsamt, hängde den över stolsryggen. Tog sedan sin ryggsäck som han lämnat på stolen och började rota i den. Allt medan han stod kvar i gången och 150 andra passagerare ville gå på.

Föreslog mycket vänligt att han kanske kunde ta ett steg åt sidan och släppa förbi mig, och alla andra. Ni vet, i samma vänliga ton och med samma ord som flygvärdinnorna.

Han blev skitsur, förklarade att han minsann skulle lyfta upp sin väska också. Jag och 150 passagerare väntade alltså lite till. Nej, jag erbjöd mig inte att hjälpa gubbfan med väskan, som blockerade gången.

Till sist fick han upp väskan, och kunde sätta sig. Jag gick förbi, hittade min plats längst bak och glömde det hela.

Några minuter senare kommer gubben stapplande – det var en riktig antik en – och skapade allmänt kaos i hela gången då han gick mot strömmen av folk som dom börjat släppa på genom bakdörren.

”Kom du fram fortare va, gjorde du det va? Du är väl förstås lärare också, är du det, va?”

Eh?

Sedan stapplade han tillbaka till sin plats och skapade mer trafikstockning i den trånga gången.

En dam ett par rader framför mig vände sig om, log stort och sa att honom har du lyckats reta upp, vad har du gjort. Förklarade att jag i min enfald vågat be honom ta ett steg åt sidan. Hon skrattade gott. ”Så du sa emot en äldre gubbe haha vet du inte hut kvinna”. Sedan fnissade hon länge.

Planet kom iväg en halvtimme försenat.