Hatkärlek

Det finns människor man kan skratta väldigt mycket ihop med även om man bara inte klarar av dom. Hatkärlek på något sätt. Jag hade ont i magen inför flytten av mitt kontor idag, för att jag var tvungen att tillbringa tid ihop med mannen jag inte har ett uns respekt för. Jag klarar inte av folk som inte kan säga nej, inte stå upp för det dom tycker, och därmed skapar en rad problem eftersom man inte kan göra alla glada samtidigt, inte utan att någon annan kommer ikläm. Han är en sån person man måste råka få syn på sist, eftersom han alltid kommer säga ja. Alltså gäller det att bli den han säger ja till sist, om ni förstår?

Han i sin tur darrar bara han ser mig, eftersom jag går på som en ångvält när jag har bestämt mig för någon. Nej är ett av mina favoritord, speciellt när man kan köra över någon. För det roar mig.

Jag anser att han är en skit som lovar mer än han håller, en pojkspoling som inte kan sköta sitt jobb.

Han anser att jag är en mardrömsklient.

Det kan, bara kan hehe ha lite att göra med att jag är DU med alla i hela byggnaden, inklusive hela personalstyrkan utom just honom. Jag NIar honom med stor glädje och skapar en stor mur mellan oss. Är han chef så är han.

I varje fall. Han blev likblek när jag med magont knackade på dörren flera timmar innan tiden för flytt vi under stor ilska förhandlat oss fram till (han som sagt genom att undvika mig och skicka in sina underståtar och jag genom att prioritera att hinna klart med mitt jobb).

Sedan hade vi lustigt nog väldigt roligt medan vi jobbade ihop. Han underskattade mig fullständigt när han ifrågasatte hur jag skulle få upp alla lådorna på andra våningen snabbt och jag lugnt svarade:

Jag hämtar grabbarna!

Vilka grabbar?

Men herregud, hela byggnaden är ju full med män!

Två minuter senare så gick jag uppför trappan med inte mindre än 5 män på rad efter mig med ett par lådor var, alla sjungandes hej hå hej hå till gruvorna vi gå…. Kvar att flytta för kycklingmannen återstod de tunga möblerna.

Och vi hade väldigt roligt när vi försökte få in ett väldigt stort skrivbord i ett väldigt litet rum. Den biten gick inget vidare förresten. Jag behöver ett nytt skrivbord, för det fick helt enkelt inte plats.

Men timmarna vi ägnade åt flytten gick åt till att driva med varandras personligheter till max. Jag spelade ut min roll som jobbig klient till max, han växlade i rollerna försäljare och inkompetent chef, båda lät den andra få äta upp allt den andra någonsin har sagt.

Och mina nya grannar, några av dom i varje fall, verkar trevliga. Jag lärde liksom känna hela gänget när vi gick där och slängde käft.

Imorgon ska jag återgå till att vara en jobbig klient och han till att vara någon jag har noll respekt för.

Men först måste jag lura av honom ett nytt, lite mindre skrivbord. Ett sånt jag bestämt hävdade att jag INTE ville ha för några veckor sedan. Annars får jag inte plats i rummet,